27 och senil?

Jag har ingen annan förklaring på det hela. Jag måste börja på att bli senil. Det senaste dygnet har jag gjort flera saker som tyder på detta:

1) Satt uppe natten till idag och skrev musik (får sånna inspirationsmoments ibland...) och när jag väl skulle gå och lägga mig så hittade jag inte mobilen. Panik! Jag äger ingen väckarklocka, utan är på alla sätt och vis beroende av denna lilla apparat. Gick kl.05 ut till bilen för att se om telefonen låg där, kanske att den åkt ur jackfickan på vägen hem från Catrin? För jag HADE den ju med mig hem därifrån. Jag hörde ju tidigre under kvällen hur den låg och pep och ville bli påfylld med lite ny ström. Men nä, ingen mobil i bilen.

Gick upp till lägenheten igen, letade ytterligare ett varv i alla rum men hittade inte den lilla saten. Testade att ringa den, och det gick fram signaler i alla fall. Alltså var inte batteriet helt dött än. Men jag hörde inget som ringde. Vafasen, har jag glömt den på ljudlös?

Tog med mig hemtelefonen ner till bilen en andra vända. Låste upp bilen och ringde mitt mobilnummer. Men nä, ingen signal. Nu var klockan närmare 05.30. Vafasen?! Var är mobiiilen??

Gick upp till mig igen, testade att ringa igen. "Fan. Jag måste ha tappat den på vägen från bilen till mitt hus" tänkte jag, och kände hur paniken liksom bara växte. HATAR att bli av med saker och ting! Framförallt när det är jag själv som slarvat...

Fyra signaler hann gå fram innan det helt plötsligt var nån som svarade i min mobil.
-Patrik på Sofias mobil..?

LÄTTAD!!! Patrik är Catrins sambo. Jag hade glömt mobilen hemma hos dem tidigare under kvällen... Klant.

(Och att jag hört den ligga och pipa här hemma pga sin batteribrist... Ja... Det måste jag alltså ha hört långt tidigare på kvällen, innan jag ens åkte ut till Triin..)

2) Har haft Jocke på besök ikväll, kollade bland annat Outsiders (som för övrigt ikväll verkade vara fejk... eller?). Skjutsade hem honom för ett litet tag sen, men kom på - när vi kom ner till bilen - att det kanske är bra att ha med sig sin väska om man ska ut och köra. Bra att ha körkortet med sig, till exempel. Gick upp till lägenheten för att hämta den.

Ingen väska.

Men vad är det frågan om?! Gick snabbt igenom hela lägenheten, men det fanns inte ett spår av väskan! Öppnade köksfönstret och bad Jocke gå till bilen och kolla, vilket han då gjorde - följt av en tummen upp. Väskan låg i baksätet.

Och nej, jag hade inte glömt den där när jag tidigare hämtade Jocke och vi åkte hit. Jag hade alltså ställt in väskan i baksätet nu när jag skulle skjutsa hem honom. Men så var vi inne i nåt samtal som gjorde att jag själv inte reflekterade över att jag faktiskt tog med väskan och ställde in den. Och Jocke, som är observerarn' själv, hade inte heller sett detta.

Virrpanna!

3) Jodå, nästa varningstecken på att jag börjar bli senil inträffade bara fem minuter senare. Åkte till Statoil för att tanka, och valde att gå in och betala i kassan istället för att betala med kort ute vid pumpen. Jocke satt hela tiden kvar i bilen och väntade.

När jag betalat gick jag ut till bilen igen, tog fram bilnyckeln och låste upp... Jag lovar, det går jättefint att låsa upp en bil som redan är upplåst i och med att man har en polare sittandes i den också.

Jockes kommentar:
-Jag kanske ska gå hem härifrån istället...

Det behövde han visserligen inte göra.

Men alltså... är det normalt att plötsligt bli såhär virrig?!

Tror jag vet vad som behövs för att bota denna tillfälliga (hoppas jag!) förvirring.
Det kallas SÖMN! Här ska sovas och bli pigg och allert i huvudet.

(Stavas förresten "allert" med ett eller två "L"? Har sett lite olika bud på detta... Allert, alert, allert, alert... Ole dole doff.)

Gonatt!