Kvällen från helvetet!!!

Innan du läser detta så vill jag varna för en och annan BEFOGAD svordom! Det kommer antagligen bli ett inlägg i novellform å, bara så du vet... Dock värt att läsa! (Framför allt om du ska till att skaffa ny bil...)

Ok, till att börja med så kan jag säga att jag kanske överdrev lite med min rubrik. Hela kvällen är inte från helvetet - har varit ute i Tibble hos Catrin och kollat OS och Mello. Skit-trevligt! Och utanför har vädret varit som det varit, dvs. för täääskigt.

Så vid 01.10 så kände jag att "nä, nu är det nog dage att bege sig hemåt. Snöandet har avtagit, så det borde vara lugnt!"

MHM! ELLER HUR!

Jag hann köra drygt en kilometer, sen fastnade bilhelvetet halvvägs ner i ett dike. Vägen var nämligen halvt täckt av drivor som blåsten orsakat, och som jag försökte halvt plöja igenom, och halvt veja för. Men det gick åt skogen. Eller snarare - det gick åt diket.

Försökte ta mig loss, backa - köra fram - backa - köra fram... Men bilen hade bestämt sig för att stanna där. FAN! Skulle ta mig ut för att försöka gräva bort lite snö för hand, men det var lättare sagt än gjort eftersom jag hade en snödriva - EN METER HÖG - alldeles utanför förardörren. Så Sofia, smidigast i stan, fick öva på sina gymnastiska skills och klättra över på passagerarsidan.

Ringde Catrin i halv panik, och hon gick ut till sin bil för att ta den och komma och hjälpa mig. TACK!!

Som om det skulle vara så lätt att lösa problemet... Nä. Just det. Hon hann backa ut den ett par meter innan den la av och sen totalvägrade att starta. Så hon tog snöskyffeln och tog sig per fots till mig borta i missär-diket.

Det var en ljuvlig känsla att se ljuset från hennes ficklampa närma sig. "Jonathan, jag SER LJUSET!!" Där hade jag nu stått i 10-15 min och emellanåt stått och gjort uppåthopp för att hålla värmen.

Vi gjorde vad vi kunde för att få loss bilen, men det var förgäves. Diket hade den i ett fast grepp, och jag hamnade i ett tillfälligt tillstånd av världens tourettes.

SÅ... bilen - min opel - står kvar där den fastnade, och vi gick tillbaka hit till Catrin. Utanför står hennes bil - en opel - och tar upp halva vägen så ingen kan komma förbi.

Så nu blir det till att ringa grannbonden om en sisådär 4,5 timme och be honom komma och hjälpa mig att dra loss min bil med sin traktor. Ja, samt att få undan Catrins bil från vägen.

Det kommer ordna sig, jag kommer snart skratta åt det här.

Men just nu är jag så förbannat überarg! Jag hatar den där j-la Kung Bore mer än allt annat. Men jag är också så vansinnigt förbannad på mig själv att jag inte hade vett nog att inte ge mig ut. "Snöandet har ju avtagit, så det borde vara lugnt..." HUR KUNDE JAG VARA SÅ DUM OCH TÄNKA SÅ?!

Jaja.

Som avslutning på den här bloggens första riktigt förbannade inlägg så kan jag ju bjussa på en konversation Catrin och jag hade när vi satt och kollade på herrarnas skiathlon. Vi pratade specifikt om Johan Olsson som så länge ledde så stort.

Catrin: "Men han ser ju skiDstark ut!"

Jag: "Hmm... skidstark... Hur STAVAR du det?"

Möhöhö.

Nu ska här mitt te drickas upp, och så ska jag sända min bil en tanke där den står alldeles allena i dikhelvetet.

Och kom ihåg - opelbilar årsmodell 90 nånting verkar inte vara jättebra när det kommer till extrema vinterväder. Det kan både Catrin och jag intyga!