Bilen och diket - hur gick det sen?

Jag var visst lite arg igår. Är väl lite halvputt fortfarande, både på mig själv över hur jag kunde vara så dum och tro att jag kunde ta mig hem i det där vädret, men också över all denna snö. Jag har aldrig någonsin längtat så mycket efter våren som jag gör just nu.

Imorse vaknade jag vid 07.45. Kollade yrvaket på klockan och insåg att jag sovit i cirkus 3,5 timmar. Låg ett tag och funderade över gårdagen, och undrade om Catrin vaknat och ringt bonden än. Så hör jag hur ytterdörren stängs. Ok, hon var redan uppe. Anade att hundarna skulle ut en sväng, men den aningen försvann när jag plötsligt hade tre glada hundar intill mig där jag låg i soffan.

Pallrade mig upp, och hörde ett motorljud utifrån. "Aha" tänkte jag "hon har fått igång sin bil!". Men jag förstod ganska snart att det inte var hennes bil som lät, utan det var ljudet från nåt större. En traktor! BONDEN VAR HÄR!

Han skulle ploga vägen, men kom inte fram för att Catrins bil stod i vägen. Så han kom tydligen och knackade på, och hjälpte henne sen att med traktorns hjälp få undan hennes bil.

Så fortsatte han ploga, och på tilllbakavägen var jag redo att hoppa in med honom i traktorn för att åka med bort till min bil som han skulle hjälpa mig att få upp.

Glad över hjälpen jag skulle få så hoppade jag upp där. (Och jag anar att jag fortfarande luktar en aning ladugård [laggård].)

Efter några minuter fick jag syn på min lilla pärla, där hon stått alldeles ensam sedan 01.30.
Det var en fin syn som gjorde mig varm i hjärtat. Hon hade klarat av natten!

Väl framme vid bilen hoppade jag ur, ramlade rätt ner i snövallen utanför, skrattade över mitt fall - precis som bonden själv gjorde - och gick sen till bilen och klättrade över till förarsätet via passagerarsidan. "Det här kommer gå fort att ordna" tänkte jag. Men oj, så fel jag hade...

45 minuter, en avsliten bogserlina, en uttänjd krok på den hela bogserlinan och en halvt upp-plogad åker senare var bilen åter där den skulle vara - på vägen.

Jag är denne bonde EVIGT tacksam. Jag tackade honom ödmjukast, och han skrockade tillbaka att han ju egentligen inte hade något val. Han var ju tvungen att komma förbi min bil för att kunna ploga. Men han hade ju lika gärna kunnat bett mig ringa bärgningskåren eller så...

Men inte då! Det här var en otroligt snäll, trevlig, händig och hjälpsam man som fick mig att tänka till om nästa säsong av "Bonde söker fru". Man kanske skulle söka?