torsdag 28 januari 2010

Räddaren i nöden.

Gick och la mig kanske lite för sent igår - som vanligt, skulle man kunna säga... Men det gjorde inte så mycket eftersom jag hade en härlig sovmorgon att se fram emot idag!

Trodde jag.

Vaknade till någonstans på morgonkvisten, men planerade förstås att somna om. Tänkte i alla fall kolla innan vad klockan var - så jag visste om jag kunde sova i en, två eller kanske till och med tre timmar till. Kollade mobilen och såg att klockan var 8.10. Skönt, tänkte jag, kan sova till halv tio i alla fall. La mig tillrätta igen och kollade samtidigt sms:et jag hade fått från min kollega.

20 sekunder senare var jag uppe.

Så här är det - min kollega skulle åka till Malmö idag och kommer hem igen på lördag kväll. Han hade tänkt ta bilen ner, men då vädret är som det är så valde han att åka tåg istället. Problemet var bara det att när han skulle betala p-avgiften nere vid stationen så ville inte automaten ta hans kort, trots att det stod att just den sortens kort skulle funka. Panik. Dessutom var han redan sen i och med tråkvädret... Så vad göra?

Jo, han lämnade bilen obetald men tog ju förstås med sig sina bilnycklar, sms:ade mig och bad mig ta med 120 spänn i mynt och åka ner och köpa en p-biljett.

Jag: Menee... bilen är ju låst?
Han: Ja men ta med en plastficka och lite tejp och sätt den på utsidan av rutan. Kanske lämna ett meddelande till p-lisan och förklara varför biljetten är på utsidan?
Jag: Ett meddelande? Som skyltar ännu mer om att biljetten är på utsidan och därför lätt att sno?
Han: Eeh... ja, det är klart. Det har du rätt i. Ta bara plastficka och tejp.

(...för en plastficka drar ju inte heller uppmärksamheten till sig...)

Jag fixade mynt, åkte ner och fixade en biljett. Ringde sen teknik & idrott och förklarade läget. Frågade om man kan göra på nåt sätt för att slippa ha den förbaskade biljetten på rutans utsida.

Enkelt fixat.

Han kommer att få en p-bot, men den makuleras i och med att han sen kan visa upp biljtten som jag har sparad i plånboken! Bra va?

Kan inte undgå att känna mig som dagens räddare i nöden.

Inga kommentarer: